Samverkan - pratar habiliteringen och förskolan samma språk?

 Kommunikation är något av det svåraste som finns. De som säger annat är nog de som har de största svårigheterna skulle jag personligen säga. Kommunikation kan vara massor med saker men som regel så handlar det som en part som sänder ett kodat budskap och en part som tar emot, avkodar enligt sina premisser och förmågor och sedan tolkar. Detta är svårt nog för personer som åker e4an så en kan ju tänka sig att med en intellektuell funktionsnedsättning bjuder livet på en rad svårigheter och frustrationen. Tänk då vidare att du är omgiven av människor som vill förstå dig och som vill hjälpa dig förstå. Som vill se till att du också kan avkoda alla budskap som susar förbi. Så upplevde jag mötet mellan vårt habiliteringsteam och förskolan idag. De pratade samma språk.

Jag, personligen, hanterar liknande möten hyfsat bra. Jag vet hur jag ska uttrycka mig och brusar sällan upp. Men idag var jag nervös. Det är ju vårt barn vi ska lägga landet för. Och han själv kan inte påverka så mycket. Så här i efterhand kan jag säga att det är ruggigt jobbigt att höra någon prata om ens barns oförmågor inför en grupp människor som du inte känner särskilt väl. Även fast vi gärna pratar om vår juvel så var det något med den kliniska beskrivningen som gjorde så ont. Det var däremot det enda som jag reflekterade negativt över.

Både förskola och habiliteringen bjuder upp till dans och matchar varandras tankesätt på ett väldigt fint sätt. Förskolan ser honom på ett ypperligt sätt och nu har de även en resurs till honom under en stund på förmiddagen så han kan få den extra tiden som han behöver. Tyvärr har ju "den tid vi lever i" lagt en blöt covidhandduk på resurstillsättningen då de har svårt att få vikarier men vi ser tiden an och denna tid kommer också att passera.

Vi fick även veta att han framöver ska byta avdelning. Det känns svårt för mig då han har så innerliga och kloka pedagoger. De är säkert väldigt bra på andra avdelningen också men jag är så himla rädd. För allt. För jag vet inte hur det ska bli. Jag vet bara att just nu är det väldigt bra på förskolan. Han älskar att vara där. Och jag vill hålla kvar i allt som är bra med näbbar och klor då det har varit så innerligt kämpigt ett tag. Det är ju mänskligt att vara rädd för det okända. Det gäller bara att inte fastna där.