Plötsligt var vi funkisföräldrar

 Vi besökte habiliteringen. Oskars överrörlighet fastställdes tydligare med både arbetsterapeut och sjukgymnast och plötsligt hade vi en rullator med i bilen hem. Jag minns inte så mycket av själva utvärderingen men det handlade om att han behöver komma upp på sina fötter. Här ser ni mitt inlägg från då. Något som slår mig är att isoleringen redan hade smugit sig på så pass att jag kände att jag behövde be om ursäkt för. Oskar hade fyllt 2 år Det var inte helt enkelt med rullatorn. Han har alltid och går fortfarande hela dagar på förskolan och till slut fick han en rullator även där. För att lära sig att använda den behövdes mycket stöd och det var egentligen inte förrän efter sommaren det året som han själv valde att använda den. Ute använde han den sporadiskt och mest när någon levererade den till honom. Han kopplade inte ihop den och den frihet som den gav honom även inomhus. Där stod den mest orörd. Habiliteringen var på besök på förskolan och personalen uttryckte en oro att ha...

Du kanske undrar var uttrycket e4-barn kommer ifrån? Jag har en orimligt god vän som berättade om en jämförelse för mig kring barn, utvecklig och framsteg. De flesta barn åker e4an. De tar sig i rätt fart och kan endast några små stopp från A till B. Kanske en punktering eller så under sitt liv men inget oväntat. Mitt barn åker inte e4an. Hans utvecklig är som en liten snårig väg. Det går långsamt. Det är knöligt och ibland så villar man bort sig. Det är kanske inte ens säkert att man kommer till B överhuvudtaget. Man kanske kommer till Flen istället. Här kan man göra två val. Man kan lyfta blicken och njuta av åkturen eller så kan man gräma sig över takten och att man inte vet vart det bär. Hur det än är så har vi iaf inte ännu ett e4-barn. Och det är lättast att gilla läget. Något som är väldigt påtagligt för mig med mitt barn var skillnaden mellan honom och andra barn i samma ålder. Jag kämpar för att inte jämföra då det gör det så sorligt tydligt att de inte åker på samma väg. Nume...

 Man får sitt barn i sina armar. När kaoset kanske bedarrat och man ligger på sal. Nu är du här lilla du. Oskar kom till oss i februari 2017. Han är vårt tredje barn. Jag kände på en gång att något inte stämde med mitt barn men jag kunde inte sätt fingret på vad. Han hade alla tår, fina apgar-poäng och skiljde sig inte nämnvärt från vad en nykläckt bebis brukar te sig. Ändå var det något som kliade inom mig. Det skulle ta nästan fyra år innan vi fick en diagnos på vår ljuvliga lille solskenskotte som heter Oskar. Vi vet sedan i mitten av oktober 2020 att han har en medelsvår intellektuell funktionsnedsättning och poff var vi funkisföräldrar på riktigt. Med det vill jag säga att vi under lång tid redan räknat oss till funkisföräldrarna men att diagnosen någonstans cementerade det. Och det kändes på ett vis skönt.  Jag har alltid sagt till mig själv att jag aldrig ska vara den där föräldern som förminskar eventuell problematik kring mina barn. Med det sagt kan jag säga att jag i...