Vi åker på en liten landsväg.

Du kanske undrar var uttrycket e4-barn kommer ifrån? Jag har en orimligt god vän som berättade om en jämförelse för mig kring barn, utvecklig och framsteg. De flesta barn åker e4an. De tar sig i rätt fart och kan endast några små stopp från A till B. Kanske en punktering eller så under sitt liv men inget oväntat. Mitt barn åker inte e4an. Hans utvecklig är som en liten snårig väg. Det går långsamt. Det är knöligt och ibland så villar man bort sig. Det är kanske inte ens säkert att man kommer till B överhuvudtaget. Man kanske kommer till Flen istället. Här kan man göra två val. Man kan lyfta blicken och njuta av åkturen eller så kan man gräma sig över takten och att man inte vet vart det bär. Hur det än är så har vi iaf inte ännu ett e4-barn. Och det är lättast att gilla läget.

Något som är väldigt påtagligt för mig med mitt barn var skillnaden mellan honom och andra barn i samma ålder. Jag kämpar för att inte jämföra då det gör det så sorligt tydligt att de inte åker på samma väg. Numer är det ett enklare konstaterande att han inte åker E4an som barn vanligen gör, men tidigare var mötet med andra barn smärtsamt.

Ett tag isolerade jag mig helt från att träffa andra barn tillsammans med honom. Jag orkade inte svara på frågor kring varför han inte satt själv eller gick eller pratade. Jag kände inte bara en stress över att han var olika utan även över att jag vill hinna förklara först utan att andra föräldrar skulle fråga. På så sätt kunde jag hålla god min och fortsätta vara saklig. Jag fick leda samtalet.

Det var en tumultartad tid innan jag sörjt färdigt att mitt barn inte åkte E4an. Att mitt barn var olika. Och att jag tillät mig själv känna att det var ok.

I mina sämsta stunder känner jag mig svart inuti. Då vill jag skrika åt alla föräldrar som klagar över sina barns petitesser till problem. Men jag förstår ju dem med. Jag har två stycken e4-barn också. Men det är så bedrövligt när jag ser hur andra inte är tacksamma för sina juveler och att de är friska när jag vet hur det är att inte ha dito.