Hjälp hemma.

 I vår Region så har man en möte med en kurator efter man har fått en diagnos till sitt barn. Så gör man oavsett om diagnosen var väntad eller inte. Jag tror att det är bra. Ska jag gå till mig själv så var jag inte alls upplagd för att prata med er kurator. Livet kändes för susigt. Jag visste ju att det skulle bli en diagnos och hade varit beredd i många år på det. Som ett barn som inte ville vara med på gympan fabricerade jag ursäkter mentalt för att inte delta i detta möte. Lyckligtvis så hade maken en starkare vilja än jag och mötet blev av. Det var en fint och lyckat möte!

Till och börja med så är det tur när man klickar med någon och vår kurator är en stjärna. Hon är folklig och kunnig. Hon har metoder men ser även att alla inte är lika. Helt fantastisk med andra ord. 

Vi pratade dels om hur det känns att få en diagnos. Hur våra tankar kring det där sista hoppet som vi hade och hur det liksom spolades bort och alla känslor som följer med en sådan upplevelse. Det är en process att sörja klart. Om man någonsin gör det.

Vidare pratade vi om LSS. Kanske kunde vi få avlösning i hemmet ett par timmar i månaden. Personen skulle kunna hjälpa till med Oskar så vi skulle kunna spendera tid med våra andra barn eller med varandra. Det kändes så främmande. Först kring det hela att en främmande människor ska komma in i vårt hem. Till all oreda och allt kaos. Sen ska någon annan ta hand om mitt barn när jag ändå är där? Även fast jag är så trött så vill inte hjärnan erkänna sig "besegrad". Jag skulle ju klara av det här! Men någonstans måste jag se att jag kanske orkar nu. En stund till. Men sen då? Det är nog klokt att ha den där planen ändå.

En annan punkt som vi tittade på tillsammans med kuratorn var möjligheterna att söka fonder för hjälpmedel. Det finns en del möjligheter så det tittar vi också på. Precis som att vi ska få läkarintyg så vi kan söka från försäkringskassan. 

Plötsligt känns allt så gruvsamt. Jag är en person som anser att man alltid kan fråga. Det värsta som man får är ett nej. Men vad gör vi då när ens barns liv är på spel? När det där eventuella nejet inte fungerar?