Hårklippning - en barntortyr

Av förekommer anledning skriver jag idag om helgens eskapader med klippning av juvelens hår. 

Det är något jag drar mig för att göra. En del är att det skyddar hans huvud lite med längre fluffigt hår då mössa är en prövning i sig för honom. Det är ett maraton mellan oss eller förskolepersonalen och Oskar. Ena parten sätter på mössan och den andra tar av den. Och så kör vi så repeat. Du får själv fundera ut vilken part som gör vilken manöver.

Den andra anledningen till att hans hår får växa sig bra långt innan vi tar tag i det och klipper honom är att han är hysteriskt rädd /motståndare för/till det mesta som sker i klippsituationen. För inte nog med att det används en vibrerande och låtande klippmojäng mot huvudet. Han blir även fasthållen mot sin vilja OCH måste duscha efteråt. Alla dessa saker är svåra saker att hantera. I sanningens namn både för barnet och föräldrarna.

Innan jag fortsätter så blir det också en förklarande snutt där jag redogör för att ja, vi har provat en mängd modeller för att desensibilisera denna situation. Och tyvärr så fungerar de intw. Vi gör minst harm på honom när han får sitta i sin pappas knä och jag trimmar av det som ska bort. 

Men jag medger att hans känslor tar mig nära tårarna. Ingen vill ju att deras barn ska vara ledsamt eller rädd.

Han har ju även som nämnt även otroligt svårt för att duscha. Han skriker. Ibland fungerar det att bada ibland inte. Nu har vi inget badkar så vanligen får det blir dusch. Ännu ett moment jag drar mig för.

Vem trodde att det skulle vara en sådan utmaning att hålla sitt barn rent?

Nåväl. Nu har vi några månader till bästa gång som vi behöver klippa hans hår iaf. Och sicken stilig unge! Han ser mycket äldre ut!